50 år med Serbiska ortodoxa kyrkan

Från två tomma händer till en integrerad del av Sveriges kyrkokarta

Efter andra världskriget skedde en betydande invandring från Balkan till norra Europa. Med denna migration kom flera kyrkor att etableras i Sverige – som den serbisk-ortodoxa kyrkan. Vi bad Sabina Hadžibulić, forskare från Uppsala universitet, att beskriva samfundets pionjärtid – de första femtio åren i Sverige.

Under 1960- och 1970-talen var det socialistiska Jugoslavien, som Serbien då var en del av, en viktig källa till arbetskraft för de västeuropeiska ekonomierna. Den dåvarande serbiska biskopen ansvarig för Västeuropa, Lavrentije Trifunović, bad 1967 den svenske prästen Christofer Klasson att ta hand om den serbisk-ortodoxa missionen i Sverige. Den första serbisk-ortodoxa församlingen bildades i Västerås år 1972. Under de följande sju åren grundades församlingarna i Malmö, Stockholm och Göteborg.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan var vid denna tid en fattig och marginaliserad kyrka – och detta återspeglades i missionen i Sverige. Samfundet var helt beroende av prästernas egna initiativ och förmågor att hantera olika utmaningar och kunde inte förlita sig på någon hjälp från Serbien. Fader Dragan Mijailović, kyrkoherde för Göteborgs församling vid grundandet 1979, säger så här om de första åren:

– Jag var den första prästen här. Det fanns ingen kyrka, ingenting. Jag hyrde ett klassrum, min fru och jag tog med stolar och bänkar, förberedde två bord och satte dem ihop för tjänsten. Där tjänstgjorde jag i tio månader. Människor var delvis rädda, delvis utan religiösa övertygelser. Alla som hade någon kontakt med kyrkan var potentiella fiender till det jugoslaviska systemet. Om de reste tillbaka under sin semester kontaktades de omedelbart av polisen som kallade dem till samtal minst två gånger under vistelsen. Och det fanns många spioner här i Sverige som rapporterade om människor som gick till kyrkan. liknande erfarenheter delas av andra präster i olika delar av Sverige.

Fader Milan Gardović, präst i Malmös församling, berättar om prästernas nyckelroll under etableringsperioden:

– Den tidiga utvecklingen av Malmös församling är kopplad till Metodije Lazić, då en ung munk. Många församlingar i detta biskopsstift existerar på grund av Metodijes arbete och engagemang. Från 1974 till 1980 använde Metodije olika anläggningar - först en källare och sedan hyrde han kyrka. Så använde vi den fram till 1985, men de lät oss inte köpa den. Därför berättade Metodije i media om hur viktigt det var för oss att ha en kyrkobyggnad. Detta var fruktbart, och vi köpte byggnaden 1985.

Efter det socialistiska Jugoslaviens upplösning och krigen på Balkan under första halvan av 1990-talet ökade den serbiska befolkningen i Sverige snabbt. Mellan 1989 och 1994 ökade antalet medlemmar i kyrkan från 20 000 till cirka 30 000. Det serbisk-ortodoxa biskopsstiftet för Storbritannien och Skandinavien grundades 1990, och dess centrum förlades till Sankt Sava-kyrkan i Stockholm. Kyrkliga representanter uppfattar denna period som avgörande för utvecklingen samfundet i Sverige. Fader Milan Gardović beskriver det på följande sätt:

– 1990-talet var en omvälvande tid då vi fullbordade vad vi inte hade kunnat göra tidigare. Vårt folk som kom hit på 1960-talet som ekonomiska invandrare hade ingen religiös tro. Nya generationer kom för att de måste, och utan dem skulle många församlingar ha tvingats stänga. De hade grundläggande övertygelser och sedan, tillsammans med sina präster, växte deras tro här. Detta beror på att kyrkorna i diasporan inte bara är andliga, utan också historiska och kulturella mötesplatser.

Trots de många gynnsamma omständigheterna upplevde kyrkan under den tiden vissa svårigheter, främst orsakad av olika politiska åsikter kopplade till konflikten i hemlandet. Församlingen i Malmö var målet för flera attacker med brandattacker under 1990-talet.

Svenska prosteriet och Svenska ortodoxa kyrkoprovinsen

Serbisk-ortodoxa kyrkan har också haft en viktig roll gällande utvecklandet av ett svenskspråkigt ortodoxt kyrkoliv. Detta är för det mesta kopplat till Svenska prosteriet som grundades 1976 av Christofer Klasson, som sedan ledde det i tjugo år. Där ingår Sankt Maria Magdalenas församling i Göteborg och Sankt Dimitrios församling i Kristianstad. Nuvarande ledare för dessa församlingar är prosten Dorotej Forsner som har svensk majoritetsbakgrund. Han konverterade till den ortodoxa traditionen i artonårsåldern och berättar så här om sin andliga resa:

– När min pappa dog var jag tretton och det var dags för mig att stå på mina egna ”religiösa ben”. Jag blev intresserad av att veta vad som hände under den 1 500 år långa perioden mellan Kristus och Luther. Jag tyckte att det måste vara någon som bevarade den gamla, ursprungliga tron. Jag började läsa böcker och insåg att det fanns en ortodox kyrka där allt fortfarande var detsamma men jag kunde inte hitta det i Örebro. Sen började jag gymnasiet i Göteborg och där hittade jag Sankt Maria Magdalenas församling. Jag deltog i min första liturgi och visste att det var rätt. År 1993 reste jag till Serbien och blev en munk där.

Treenighetsklostret i Bredared nära Borås tillhör också Svenska prosteriet. Det besöks regelbundet av trettio till fyrtio personer och den första svenska ortodoxa munken började sitt klosterliv här. Trots att tjänstespråket i klostret är svenska, kommer det ibland även ryssar, rumäner, greker, georgier och serber, och därför är också slaviska och ryska i bruk i kyrkan. Den första svenskspråkiga församlingen Heliga Anna av Novgorod grundades 1968 i Vadstena men blev aktiv i Eskiltuna först 1971. Den leddes först av Fader Ignatios Ek som var ansvarig för missionen i östra och norra Sverige. Sedan april 2018 har församlingen status som kyrkoprovins med sin egen provinsföreståndare samt kyrkostyrelse och kyrkomöte. Den består av två kyrkoförsamlingar: Stockholm- Uppsala och Leksand-Eskilstuna. Dessutom finns det en missionsförsamling för Linköping-Örebro. Fader Miša Jakšić är kyrkoprovinsens föreståndare och han förklarar att visionen bakom kyrkoprovinsen är att vara ett embryo till en autonom ortodox kyrka, som inte baseras på etnicitet, utan samlas runt en biskop i en kyrka, som varken är svensk eller grekisk, rysk eller serbisk – men helt enkelt Ortodoxa kyrkan i Sverige.

Serbisk-ortodoxa kyrkan i dag

Det serbisk-ortodoxa stiftet innefattar förutom Sverige också Storbritannien, Irland, Island, Norge och Danmark. Det är indelat i två delar: prosteriet för Storbritannien och Irland och prosteriet för Skandinavien. Varje prosteri består av flera församlingar. I Skandinavien består prosteriet av två församlingar i Norge, en i Danmark och en på Island. Det finns inga församlingar i Finland eftersom Finland är ett kanoniskt område tillhörande den Finska ortodoxa kyrkan. Med dess tillstånd håller Serbisk-ortodoxa kyrkan dock gudstjänst en gång per månad i Helsingfors. I Sverige består kyrkan av fyra svenskspråkiga församlingar (två i svenska prosteriet, två i svenska kyrkoprovinsen). De flesta av församlingarna har sina egna kyrkobyggnader. Nuförtiden finns det nio kyrkobyggnader och sju av dem har köpts från andra kristna församlingar och sen anpassades i enlighet med den serbiska ortodoxa traditionen. Sankt Sava-kyrkan i Stockholm byggdes 1992 och invigdes 2014. En kyrkobyggnad i Halmstad är under uppbyggnad. Klostret Heliga Guds Moders beskydd i Smedjeryd är den nuvarande bostaden för biskopen Dositej Motika som sedan starten leder Biskopsstiftet för Storbritannien och Skandinavien.

Enligt Fader Dušan Raković “växer kyrkan ständigt så att prästerskapet har ökat från sex till tolv under de senaste två decennierna. De är alla, med undantag för en, invandrare av olika generationer själva”. Han förklarar att de brukar rekryteras från Serbien och sen lär de sig språket och blir bekanta med arbetet och människorna i Sverige.

Kyrkan ser det som sin grundläggande uppgift i Sverige att anordna gudstjänst samt att organisera församlingslivet med allt som det innehåller, t.ex. dop, bröllop och begravningar. Dessutom är samfundet öppet för olika slags kulturella aktiviteter. På det viset sker ibland religionsundervisning, undervisning i serbiska språket samt traditionell serbisk dans undervisning och körundervisning.

Serbisk-ortodoxa kyrkan har under sina första femtio år i Sverige gått från två tomma händer mot att bli en integrerad del av det svenska samhället. Kyrkans betydelse ligger i förmågan att bevara och sprida en särskild syn på kristen tradition. Samtidigt ger den nya uttryck för och dimensioner till kristendomen i Sverige. Att upprätta en ortodox praxis utifrån det svenska språket och kulturen ger ett helt nytt perspektiv på eventuell framtida utveckling av den serbisk-ortodoxa kyrkan i Sverige.

Text: Sabina Hadžibulić.

Sabina Hadžibulić är doktor i sociolog baserad i Uppsala. För närvarande forskar Sabina om den särskilda slava-traditionen som – vid sidan om påsk och jul – är den viktigaste religiösa firandet i familjer med serbisk-ortodoxa traditionen. Texten är hämtad ut Religioner i rörelse (Myndighetens årsbok 2019).
För fler artiklar ur denna publikation finns att läsa på denna sida.